Rationality is system dependent

Hi, just wanted to let you know I’m going to Norway early tomorrow morning for a couple of days of rock climbing. Can’t wait!

Here is a pic of the cliff we’re going to.

I texten kulturens ursprung i komplexa neurala nätverk beskrivs hur påverkanskvanta påverkar, och påverkas (från ”affectus”) av kroppar. Beteenden inom vetenskapen beskrivs som effekten av en kropps sammansatta egenskaper i ett specifikt fält av affekter i form av gener, som genom epistatiska effekter ger upphov till en organisk kropp där denna kropp är nedsänkt i ett affektfält: sin miljö. Det föreslås att helt avgörande för förhållandet mellan genen och beteendet, och därmed för vilken status som kulturen (definierad som ett evolutionärt system med memer som replikatorer) har i förhållande till biologin (ett evolutionärt system med gener som replikatorer), är hur vi förstår komplexitet.  Hjärnan som det oerhört komplexa organ det är föreslås kunna skapa beteenden som åsidosätter morfologiskt anknutna beteenden.

Jag håller med om det grundläggande resonemanget som ligger ordentligt framför nuvarande modeller och teorier om beteende, i alla fall kring djurs beteenden. Nedan följer några reflektioner på texten, det blir ingen djupdykning än, mest lite axplock så här i början. Då mänskliga beteenden traditionellt tolkas som mycket mer komplexa än djurs existerar det från min synvinkel ett glapp mellan uppfattningen om beteenden mellan djur och människor. När man modellerar djurs beteenden pratar man ofta om beteenden som strategier som gynnar organismen (kroppen), där beteendet möjligen modelleras med en genetisk grund (tex som nedärvda reflexer) och där beteendet ”utvärderas” i en miljö (som kan vara andra individer, olika omgivningar, etc). Jag ser några grundläggande frågor här kring skillnader/likheter mellan gener och memer som jag tänkte ventilera. I båda fall torde det vara så att genen, eller memen endast har värde när den uttrycks hos en (organism). En gen kan inte existera utan en bärare, och jag föreslår att det samma gäller för en mem. Bäraren av information (memen) kan vara papper eller vad som helst nästan, så memer kan påverka kroppar utan att ha en bärare (kropp), men memen har väl inget värde utan en bärare? Vad är då värdet hos genen/memen? Inom beteendeekologin tolkas värdet hos ett beteende oftast på något sätt som bidragande till fitness, det kan handla om överlevnad, reproduktionsbeteende etc. Det beteende, eller de beteenden som tillsammans gynnar en individ bäst vinner och övriga beteenden uppstår endast i liten skala genom fel (mutationer, eller annan påverkan). Beteenden som är starkt kopplade till fitness kan beskrivas på liknande sätt hos människor, men de komplexa beteenden som uppstår i interaktioner mellan neuroner i hjärnan skapar så många fler typer av beteenden där man kan fråga sig vad det är som styr vilka av dessa memer som gynnas, och varför. Man kan kanske tänka sig att en mem har ett värde baserat på hur användbar den är, eller kanske får man gå ”djupare” och fundera kring vilka värderingar/känslor den spelar på. Dessa formas ju också under utvecklingen av organismen. Tanken inom beteendeekologin och evolutionsläran är att det naturliga urvalet kommer att sortera fram de bästa lösningarna i relation till den omgivande miljön, och det är därför fitness används för att förstå spridningen av gener kopplade till beteende. Frågan är vad som styr en mems spridning. Finns det alltid ett värde i att förstå en mem och kunna utnyttja denna kunskap (hacka den)?

Det ska nämnas att fitness är ett ifrågasatt begrepp, på många punkter, och jag har svårt att se att dess grund kan användas för att förstå spridningen av memer utan stora modifikationer. Vad är det som säger att det bara är de memer som är bra för en individ som vinner, och vad menas i sådana fall med bra memer?

En annan fråga man verkar hamna i här är frågan kring beteendens är geners, memers, samt kroppars förmåga till själv-organierande (self-organization) på alla nivåer. Komplexiteten (beroende på definitionen av komplexitet) hos ett system kan möjligen minska genom aggregering av olika gener/memer etc.  (Här använder jag en beskrivning av komplexitet som jag hittat i Murray Gell-Manns bok Kvarken & Jaguaren, där komplexiteten beskrivs som längden av en informationsbärare som kan beskriva hela systemet, dvs om komprimering av information är möjlig uppvisar systemet lägre komplexitet). Enligt ovanstående sätt att se på relationen mellan gener och memer torde memer uppvisa väsentligt högre komplexitet då deras värde inte styrs så tydligt av någon klar mekanism. Klart är att det finns en relation mellan gener/memer och beteende, samt i vissa fall direkt mellan memer och kroppen (tex. verkar vissa tankar/sinnesstämningar kunna leda till kroppslig sjukdom etc.)

Nedan har jag formulerat några frågeställningar kring relationen gener/memer som kanske kan vara av intresse:

En gen kan ha negativa egenskaper i vissa genkonfigurationer för att dess funktion i andra genotyper är fördelaktig (tex allelen som skapar sicklecellanemi i homozygot form men ger visst skydd mot malaria i heterozygot form). Likande scenario har föreslagits genom tex antagonistisk pleiotropi vilket möjlighör att geners egenskaper kan vara gynnsamma under reproduktiv ålder för att sedan ha negativa effekter när den reproduktiva åldern är över. Finns det memer med liknande egenskaper, och varför existerar i sådana fall de negativa egenskaperna?

Inom kopimi har det förekommit försök till kopplingar mellan mutationer av memer och spridning. Man kan fråga sig vad som styr olika memers framgång då de sprids genom mutationer. Ligger selektionsprocessen (som filtrerar ut de versioner som gynnas) hos producenten, konsumenten, eller någon annanstans? Inom evolutionsteorin kallas det genetisk drift när gener sprids utan att ha någon större påverkan på fitness och det tros till viss del ligga bakom genetisk variation. Kan viss spridning av memer (memetisk variation?) genom mutationer beskrivas som memetisk drift, eller finns det riktad selektion mot vissa memer?

En annan tydlig skillnad mellan gener och memer är att gener har man bara en uppsättning av (ok, avancerad genterapi kanske kan ändra på det snart) och de gener man har från födseln existerar för att de bär med sig funktioner som varit viktiga för överlevnad historiskt sett. Memer kan nog också ha en historia i vilken de hade en viktig betydelse (kanske för överlevnad; lära sig att inte äta dålig mat tex) för personer, men många memer sakar sådana begränsningar, plus att memer kan ”bytas ut” (så många gånger man behagar?) under livets gång. Detta relaterar till diskussioner kring inlärning och hör nog ihop med vår syn på hjärnan. Är hjärnan vissa geners fenotyp? Är en mem en hjärnas fenotyp?

Update: Texten finns också publicerad på Darwin (Remix) och kommentarer kan lämnas här eller där. Texten på Darwin (Remix) har fler länkar vilket kan underlätta genomläsning.